I slutet av varje artikel listas kategorier. Där kan du också välja DagensBåtliv.se i webbutförande.

Ronald Rybbe har hittat vrak i Sverige från USA

Den här båten såg fin ut på håll. Ronald Rybbe hittade mängder med fel som tyder på att båten kan ha varit sjunken. Ronald Rybbe är besiktningsman och driver Marinkontroll AB.

Att importera en båt kan vara ett sätt att komma över en bra sådan till lägre inköpspris. Både dollar och Euro står relativt lågt mot svenska kronan för närvarande. Äldre båtar som kommer från länder med varmare klimat och saltare vatten än vad vi har är ofta rätt slitna i jämförelse med båtar som levt i Sverige. Det förekommer också att riktiga vrak importeras med falska CE-skyltar av icke så nogräknade personer. Gudskelov inte så ofta, men det förekommer. Besiktningsmannen Ronald Rybbe har träffat på några sådana fall med USA-båtar och här följer hans berättelser.

Ronald Rybbe:

För 4 - 5 år sedan ringde en besiktningskollega mig. Han var mycket bekymrad och undrade om jag kunde hjälpa honom. Saken var den att han under många år besiktat båtar på uppdrag av kunder i sin hemstad. De senaste åren var det ofta uppdrag till kunder som ämnat köpa en båt av ett båtmäklarföretag ägt av två bröder och beläget i samma stad. Men nu hade kollegan vid flera tillfällen upptäckt förfalskade CE-skyltar på de båtar som mäklarfirman importerat från USA.

Sjöfartsverket hade ögonen på mäklarfirman
Det här ledde i sin tur till att båtmäklarfirman misskrediterade båtbesiktningsmannen både lokalt och regionalt och att han inte längre fick några besiktningsuppdrag av köpare som ämnade köpa en båt av båtmäklarföretaget. Och självklart också oavsett om båten ifråga var importerad eller inte. Han kontaktade då Sjöfartsverket och fick rekommendationen att upphöra med besiktningar åt kunder som ämnade köpa båt av denna mäklarfirma. De hade redan ögonen på båtmäklarfirman vilket i och för sig var svar nog. Men rekommendationen föranledde självklart en ökad temperatur på kollegan när han konfronterade båtmäklarbröderna och ifrågasatte deras misskreditering och dito skumraskaffärer, och därmed var grälet optimalt, lite milt uttryckt.

Två veckor senare fick jag hela historien bekräftad från tredje part då en person ringde mig och ville ha en besiktning på en amerikansk, enligt uppgift, CE-godkänd motorbåt som var till salu hos nämnda båtmäklarfirma. Eftersom jag var på semester så hänvisade jag till just kollegan som bett om min hjälp, varpå kunden sa att han inte ville anlita honom på inrådan av mäklarfirman. Jag förklarade för köparen att det inte är mäklaren som bestämmer vilken besiktningsman du skall använda det gör du. "Ja jag vet och jag vill ha dig, men du är ju på semester", svarade kunden.

När en handdukskrok ser ut så här blir Ronald Rybbe misstänksam: -Har båten varit fylld av saltvatten?
Anlitar advokat
Det rådde således inget tvivel, här förekom rejäla skumraskaffärer och detta bekräftades ytterligare en tid senare av en advokat som kontaktade mig. Denne hade åtagit sig ett fall där en person köpt en motorbåt från samma båtmäklarfirma i prisklassen 1 miljon kronor försedd med 2 st. riktigt rejäla Detroit Dieselmotorer. Båten skulle CE-märkas och anpassas i enligt med CE-normer. Allt framgick av köpekontraktet men inget hade åtgärdats av båtmäklarfirman. Jag förklarade för advokaten att klassa in denna båt med dessa motorer är en fullständigt omöjlig miljöekvation. Detroit Dieselmotorer är förvisso mycket bra och kraftfulla motorer medan det precis som i en bensindriven tvåtaktsmotor tänder varje gång kolven går i topp. Men detta medför ofantligt orena dieselavgaser och med 12 cylindrar på varje motor så spyr de avgasrök motsvarande 40 stycken Östtyska Trabant tvåtaktsbilar.

Missfärgning på kylskåpet, hur kommer det sig? Saltvatten?
Jag förklarade att enda möjligheten att klassa in båten är att sätta i två stycken nya miljöklassade dieselmotorer på 4-500 hk styck vardera. Advokaten suckade djupt för Detroit-dieslarna hade båtmäklarfirman låtit ett serviceföretag i dieselmotorbranschen lyfta ut ur båten för servicereparation, berättade han. Jag ringde servicefirman och fick bekräftat att de utfört en omfattande servicegenomgång på de två motorerna.

Ägaren till servicefirman var också rejält förbannad över att mäklarfirman inte kom och hämtade motorerna och han passade på att nämna att de hade en faktura liggande på 180 000 kronor. Han sa också att man tänkte behålla motorerna till dess man fick betalt. Därför låg nu båten, som var inköpt för 1 miljon kronor, i sjön vid hemmabryggan i Mälaren utan motorer och helt obrukbar för ägaren. Man kan med gott fog kalla detta för ett låst läge.

Vite på 500000 kronor
Sjöfartsverket som under en längre tid försök få mäklarfirman att deklarera sina importaffärer hade nu måttet fullt och utfärdade ett vite på 500 000 kronor. Man baserade beloppet på bara 50 stycken importerade båtar, men mörkertalet var troligen minst de dubbla som importerats från Tyskland. Nu kanske ni undrar, talar vi inte om USA-import? Jo, men saken är den att tullen i Tyskland struntar i att kontrollera importbåtar från USA så därför skeppas båtarna dit först.

Är vite värt någonting?

Rostangrepp på motorerna.
USA import via Tyskland
I Tyskland förses båtarna med en "CE-skylt" av ett engelskt företag och sen skickas båtarna direkt vidare till Sverige. Svenska tullen bryr sig inte alls om saken eftersom båtarna är "CE-märkta" och importeras från Tyskland som för övrigt är ett EU-land. Svårare än så är det inte. Vitesförläggandet medförde att mäklarfirman såldes och bytte namn och bröderna försvann, enligt uppgift en åt nordost och den andre i sydvästlig riktning.

Flera år senare fick jag av en advokatfirma ett uppdrag att besiktiga en amerikansk 33 fots daycruiser från -00 med två stycken Mercruiser 350 cu MPI, V-8 motorer. Båten hade köpts för cirka 500 000 kronor från en mäklarfirma och till lika importör som bedrev sin verksamhet från en norrländsk kuststad. Båten skulle vara helt CE-godkänd i alla avseenden och vara i ett mycket gott skick.

Skador i botten gör att plasten suger fukt.

Köparen som sjösatte båten lät den klokt nog ligga i vattnet några minuter med lyftslingan kvar runt skrovet vilket var tur för hon började omgående ta in vatten i maskinrummet. Det var bara att ta upp henne på land igen. Mäklarfirman tog nu helt avstånd från saken vilket föranledde samtalet från advokatfirman. Först och främst ville man få klart för sig vad det var för fel för att därefter presentera fakta och ställa mäklarfirman till svars beträffande garantreparation enligt Konsumentköplagen (1990:932).

Däckets sandwichlaminat läcker här genom bultförbanden. Notera också möglet.
Eftersom jag tidigare fått några samtal av olyckliga personer som köpt importerade båtar från samma mäklarfirma föreslog jag istället en fullständig genomgång av båten vilket man accepterade. Rapporten var på över 25 sidor inklusive 184 stycken bifogade bilder. Av utrymmesskäl i denna text sammanfattas den historien med att det milt uttryckt blev en stor katastrof för köparen. Främst av den anledningen att båten visade sig möjligen besitta någon form av skrotvärde.

Fuktmätare i botten

Fukt långt över vattenlinjen. Fuktmätaren slår i botten.
Att båten saknade CE-skylt, handbok på Svenska med ett infogat Declaration of Confirmity och att båten saknade ett HIN-nummer (Hull identification Number) var ur min synpunkt inte det minsta oväntat. Däremot blev jag lite lätt överraskad när jag fann att fuktinstrumentet larmade på hela styrbords sida från fören till aktern och ända upp till relingslisten. Vidare larmade det på hela bottnen och halvvägs upp på babords sida. Akterspegel var genomblöt ända upp över badbryggan. Båten var med andra ord rejält dränkt. Förklaringen kom när jag under båten fann skadade steglister. Skadorna såg ut som när en båt strandat på en grusbotten.

Ur min synvinkel rådde det ingen tvekan. Den här båten hade med stor sannolikhet legat sjunken länge. Men inte på djupt vatten, utan på bottnen men med slagsida åt styrbord och med större delen av babords skrovsida och överbyggnaden över vattenytan. Maskinerna och inredningen var förstås förstörda och som jag berättade i förra artikeln så trixar och fixar man delvis ihop det med begagnade delar från andra haverister innan "fulbåtarna" skickas till Europa.

Advokatfirman ringde mig senare och berättade att de hade svårt att få tag i båtmäklaren och att även Tingsrätten hade problem med att delge den svarande den stämning som förelåg. Jag frågade då vad personen heter varpå man läste upp en något ovanlig mixad kombination av nordiska för- och efternamn. Jag berättade då för dem om Sjöfartsverkets vite och om andra liknande fall som andra advokater drev mot en annan båtmäklarfirma. Jag förklarade också för dem att det är exakt samma för- och efternamn som en av ägarna till just den firman, och den personen hade flyttat norrut och att man på goda grunder kan befara att det var samma personer som ligger bakom det hela.

Laminatet hade många och långa sprickor.
Sucken från juristen var denna gång ännu djupare. Vad hjälper Sjöfartsverkets utfärdade viten på en halv miljon? Vad hjälper stämningar inför Tingsrätten? Vad hjälper skatteverkets agerande? Ja enligt min mening absolut ingenting. Systemet vi förfogar över och brukar verkar inta vara till för de laglydiga utan passa de olydiga bäst. Skumrasket finns inte längre kvar i den norrländska kuststaden och inte vet så många man var de befinner sig just nu. Men i nuläget och med åren har det förmodligen blivit många som undrar just över den saken. Men vi får trots allt hoppas på att lagens långa arm är tillräckligt lång och snabb, innan någon drabbad tar saken i egna händer.

Ronald Rybbe, Marinkontroll *Klicka vidare*
(0)
DagensBåtliv.se
Ansvarig utgivare: Bengt Utterström
Webmaster: Bengt Utterström
Redaktion: , Text & bild: Bengt Utterström, Text & bild Jan Sköld
Gå till webbversion