VHF/SRC distanskurs

På gång:
Sjösättning och båtfärder. Ringrostig i navigation?
Linda Lindenau och Milo Dahlmann seglar till Antarktis

Nu seglar de ned mot Kap Horn


Bengt Utterström 2011-01-14

Milo Dahlmann och Linda Lindenau seglar nu mot Kap Horn och sedan vidare mot Antarktis. Linda har sänt oss en rapport om livet i Yachthamnen Puerto Williams. Idag, fredag 14 januari, planerar det att lämna hamnen. Tyvärr har vi inte fått några bilder, men läser man artikeln förstår vi varför.

Yachthamnen i Puerto Williams ligger i en liten, mycket skyddad vik. Bryggan där gästande båtar lägger till är ett strandat militärfartyg. Man klättar över relingen (och förstås övriga båtar som ligger förtöjda längsmed i tre långa rader) och på däcksnivå finner man två toaletter med dusch. En trappa upp ligger baren. Såvitt vi kunnat upptäcka sker ingen regelbunden städning av toaletterna. Vill man duscha måste man förhålla sig till lagret av blöt smuts - hårstrån, växtdelar, uppblött papper mm - som täcker golvet. Jag försöker skrapa undan det värsta innan jag tar av skorna och resten av kläderna, det är så himla svårt att klä på och av sig utan att något plagg nuddar golvet.
Puerto Williams är ursprungligen en militärbas, och militären tar fortfarande stor plats. De har en egen, mer välsorterad matvaruaffär, ett eget sjukhus och uppenbarligen egna regler. Häromdagen hörde vi konstiga ljud och tittade ut. Precis bakom båten upptäckte vi ett gäng militärer i uniform som hade roddövning. I aktern på en orange eka stod en man med vita uniformsmössan prydligt på plats och utstötte rytmiska ljud till vägledning för de fyra sittande männen utrustade med långa åror. Roendet gick inget vidare, ekan slingrade in bland segelbåtarna och vi hade fullt sjå att hindra dem från att trassla in årorna i vindrodret. En övervakare, eller möjligen bogserare, ledsagade roddarna i en stor svart gummibåt med utombordare. Hans roll fick vi inte riktigt klart för oss.
Natten därpå väcktes vi av att något stötte i skrovet. Som blixtar rusade vi ut i sittbrunnen. Det visade sig vara samma gäng militärer, denna gång redlöst berusade, som vinglat in med ekan rakt på oss. Iklädda sina oklanderligt vita mössor och prydliga uniformer vevade de årorna och gungade i kapp i sina försök att manövrera in ekan mellan alla segelbåtar. Efter kom den svarta gummibåten, denna gång uppenbart med ambitionen att, i den mån han hann med, agera fender och försöka minimera skadorna av vitmössornas framfart. Målet för den nattliga expeditionen var troligen baren. Herrarna trixade slutligen in fören mellan två stora yachter och klättrade upp på land.
För de flesta av oss är en segling till Antarktis något man gör på sin höjd en gång i livet. För andra är det en årlig rutin. En av båtarna i hamnen bebos av en familj med två barn som vi först hade svårt att bestämma könet på. Två glada krullhåriga barn i gummistövlar utan några typiska könsmarkörer. De två flickorna har annorlunda erfarenheter än de flesta jämnåriga, de har sina favoritställen på Antarktis! Båten är stor och har plats även för några chartergäster. Döttrarna sysselsätter sig i hamnen och på stranden med att klättra, spela bollspel med mera. Igår hade de gjort dockor av gräs, en familj samt en häst. -Är det en familj som bor här i Puerto Williams? frågade jag i ett försök att inleda en konversation. Flickan tittade storögt på mig och svarade Nej, det är en familj som vi har hittat på.
Bredvid oss ligger en fransman förtöjd. Han har seglat till Antarktis tolv gånger, också med chartergäster eller vänner. Han satt och lagade ett segel och sjöng en fransk sång och jag dristade mig till att kliva ombord och testa franskan. Hela projektet att segla över Drakens sund framstår som mindre ofattbart när man sitter mittemot en som gjort det tolv gånger! Ombord på Artemisia II har vi massor av information om ankarplatser mm men det är alltid roligt att höra vad erfarna människor rekommenderar.
De allra flesta båtar här är stora stålbåtar med mängder av linor, dunkar, antenner mm. Man har linor ombord i en omfattning jag aldrig sett förut. Stora rullar sitter monterade på olika ställen, med gissningsvis ett par hundra meter lina på varje rulle.
På biblioteket finns tre datorer som man kan använda gratis, en halvtimme åt gången. Det är ingen risk att det blir kö för att man vill sitta längre än så. Datorerna är så ofattbart långsamma att efter en halvtimme sparkar man till stolen och gåt därifrån. Bibliotekarien är dock en snäll och hjälpsam man, som ursäktar datorernas dåliga prestanda med att biblioteket inte hade råd med bättre, och han gör verkligen allt han kan för att vi ska känna oss välkomna. Dit går vi varje dag och letar efter väderfönster. Hittills har det gått till såhär: Vi går in på passageweather.com. Det tar ungefär fem minuter att få upp Drakens sund. Så klickar vi oss långsamt, lååångsamt fram genom prognoserna och vid andra eller tredje dagens prognos hänger sig datorn. Vi testar att gå framåt och bakåt utan resultat, ibland blir en annan dator ledig och då provar vi vår lycka där men sällan med någon framgång. Vid det laget har vi ändå fått tillräcklig information för att inse att vi måste skjuta fram avfärden ännu en dag. Dagen innan hade vi sett en lucka ett par dagar framåt i tiden, men så kommer ett nytt illrött blåsväder emellan. På detta vis har nu fyra-fem dagar förflutit. Varje liten lucka har stängts så fort vi närmat oss.
Men nu tyder allt på att det bli avfärd imorgon (14 eller 15 januari, red. anmärkning). Alla förberedelser är klara och prognosen pekar mot mycket svag vind de första två dagarna, sedan något ökande. Nu har vi ju sett hur snabbt det kan ändra sig, men vi är glada om vi får en bra början. Först har vi c:a 100 sjömil ner till Kap Horn, sedan c:a 500 över till Deception Island som är vårt första beräknade stopp. Håll tummarna för oss tills vi hörs igen!
Linda Lindenau
Lindas webbplats finner du här, *Klicka vidare*

Kommentera     Tipsa en vän     Skriv ut







Comstedt bogpropeller

Dieselpower feb 2019

Ultra marin ankare feb 2020

Radarboken


SSRS hälp oss hjälpa dig

Bok Bortom horisonten